Semmeldags

Det var fettisdagen den 12 februari 1771, och på Stockholms slott dukades det upp till en kunglig festmåltid. Kung Adolf Fredrik, känd för sitt goda humör och sin monumentala aptit, slog sig till bords för vad som skulle visa sig bli hans absolut sista supé. Det som började som en glimrande kunglig bankett skulle snart förvandlas till ett historiskt drama.

Kungen lät sig väl smaka och fat efter fat bars in av hovets tjänare. Han frossade i exklusiva delikatesser som ostron, hummer och kaviar, blandat med rejäla portioner surkål, kött och rovor. Maten sköljdes ner med rikliga mängder champagne. Men trots att magen var fylld till bredden vägrade kungen att hoppa över efterrätten. In på ett silverfat bars den stora höjdpunkten: hetvägg. Detta var 1700-talets motsvarighet till semlan – kryddade vetebullar fyllda med mandelmassa som simmade i skålar med rykande het, sockrad mjölk. Adolf Fredrik lät sig inte hejdas, utan tryckte i sig hela fjorton portioner av den mäktiga desserten.

Mätt och belåten drog sig kungen tillbaka till sina gemak. Men plötsligt, mitt under ett parti kortspel, slog katastrofen till. En intensiv, skärande smärta sköt genom kungens kropp. Han drabbades av våldsamma magkramper och yrsel innan han plötsligt kollapsade. Slottets läkare tillkallades i panik, men inga kurer i världen kunde rädda monarken. Samma kväll drog Adolf Fredrik sin sista suck.

I efterhand slogs det fast att kungen dött av ett slaganfall, men i folkmun och i historieböckerna blev domen en helt annan. Ryktet spred sig som en löpeld genom landet: Sveriges kung hade helt enkelt ätit sig till döds på semlor.